julmysteriet

Av: Kerstin Weimers

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma.
Eleverna har festat på fridhems gård
Hårt under midnattstimma.
Vaktis vandrar sin tysta ban
Och snön lyser vit på lamor och barn
Snön lyser vit på taken
Endast Gullan i receptionen är vaken

Den annars så tysta och lugna vårdcentralen var nu full av liv och lek. Olika sånger nådde ut till omvärlden. ”Till Havs” var den populäraste och hela vårdcentralen gick nu omedvetet runt och nynnade på den. Inne i rummet där teatereleven Gabriel vaktades var teatersporten i full gång. Improvisationerna flödade och rummet fylldes av olika tänkbara scenarion. Den enda ledtråden de hade var bokstäverna T och E. Efter varandra. Gabriel hade gått tillbaka till sömnens landskap och var totalt värdelös som lagmedlem. Han var dock i särklass den bästa gestaltningen av döende som de någonsin sett.

Det var först när teatereleven Albin med stora svårigheter försökte visa att han befann sig på en tågstation som dom började närma sig svaret.

-       Men vadå, bara för att du står still så vet jag inte vart du är! utbrast Vera.

-       Jag ser ju väntande ut, hur kan du missa det? skrek Albin

Ingen fattade vad Albin väntade på, alla var otränade efter de uteblivna joggingrundorna och teatersporten började dö ut. Albin försökte vara ett tåg och tuffade fram i rummet. Till slut sa han med en dåligt spelad min och ett fånigt tonläge:

-       Nej men oj, här står jag i Teckomatorp och väntar.

Teatereleverna suckade djupt och unisont. En tågstation, hur kunde du ha missat det.

-       Hallå! T och E, TECKOMATORP. Tänk om det var det Gabriel ville berätta? utropade Vera i panik.

Synd bara att resten av klassen var så inne i sina karaktärer, sjöng till havs och försökte prata så högt dom bara kunde. Alla missade Veras upptäckt.

Fotoeleven David var förbryllad. Efter att spenderat en hel natt grubblandes över vilka inställningar han skulle ha på kameran i morgon befann han sig med röda ögon nere i fotolabbet. Han skulle framkalla lite bilder på Simones vita hårväxt när han upptäckte något konstigt. På torklinan där en massa bilder alltid hängde på tork fanns nu endast en. En enda bild. Och den föreställde något underligt. Kontrasterna var bra och David imponerades av ljuset och djupet i bilden. Den såg lite drömsk ut. Men motivet. Det var mannen. Den lilla mannen från östhems tredje våning. Piet, stackars lilla Piet. Piet Hein. David var förfärad där han stod och betraktade lilla Piet, helt utan armar uppslängd i…. det Magiska trädet i Teckomatorp! Orden Hey, want to play, syntes ironiskt i förgrunden.

Skrivareleven Suzanne B. stod och betraktade skolgården. Just när hon avslutat sin 5e kopp kaffe och sin 11e cigarett, tänkte att dikten överträffar aldrig verkligheten, såg hon hur Lena stod och slängde ut Lussekatter ur skolhuset. En efter en flög dom ut samtidigt som hon ropade:

-       Nu är ni fria. Förlåt för att vi sårat era känslor. FÖRLÅT!

Suzanne suckade och såg hur David skrikandes kom rusandes emot henne. Dom kände inte varandra, förutom att de råkat hångla några gånger, men på Fridhem hånglade ju alla med alla. Det var därför ytterst märkligt att han nu for in i hennes armar och tryckte en bild mot hennes ansikte.

-       PIET HEIN. Den lille mannen i gips. Gör något!

Suzanne suckade ännu djupare, tänkte än en gång att dikten aldrig kommer att överträffa verkligheten och gick in i skrivarsalen. David som befann sig i chock över bristen på reaktion såg sin tröst ligga på marken. Han tog upp en lussekatt och stoppade in hela i munnen på en gång.

-       Vad tror du att du gör? Här på Fridhem bryr vi oss om våra medmänniskor. Vi visar hänsyn. Vi äter inte upp varandra.

Det var Rektor Roger som med skräckblandad förtjusning stod och inspekterade händelseförloppet från kansliets fönster.

Målareleven Vincent målade. Det var det han alltid gjorde. Han brukade ofta måla nakna kvinnor som rökte. Men idag gick det inte. Hur han än vände och vred på penseln så blev det till slut en jultomte. Visserligen naken och rökande. Men det var liksom inte det han ville uppnå. Han ville åt konstens själ. Han ville förändra världen. Göra skillnad. Det kunde ju vara så att han som vanligt var hög på terpentin, men jultomtar brukade inte ingå i hans hallucinationer. Men någon gång ska väl vara den första tänkte han och målade dit en perfekt tomteluva.

Skoldagen närmade sig sitt slut. Receptionen var tom, Gullan hade lämnat ett meddelande. ”Hinner inte jobba idag heller, har viktigare saker för mig.” Laila stod nu på hennes plats och röt oförstående på danska. Ingen vågade fråga henne något, och de som gjorde det ändå begrep inte svaret, nickade och log. Det ryktades om att teatereleverna åkt till Teckomatorp för att undersöka något, att någon ändrat Hey Want to Play till Nu är det jul igen och att det var Vodka Polka fest ikväll på Kvarngatan.

Teatereleven med smeknamnet Nisse Lång stod på Östhems tak och spanade. Hade det inte varit för att han var så upptagen med att vara så extremt lång hade han sett en mörk skugga svepa runt Nordhem. Han kanske till och med hade hört den viska: Nu är det jul igen, ja minsann, nu är det jul igen.