julmysteriet

Av: Sara Kappelin

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma.
Eleverna har festat på fridhems gård
Hårt under midnattstimma.
Vaktis vandrar sin tysta ban
Och snön lyser vit på lamor och barn
Snön lyser vit på taken
Endast Gullan i receptionen är vaken

På vårdcentralen låg teatereleven Gabriel i en säng där han sakta försökte tinas upp. Hans kropp var med sladdar kopplad till maskiner, och ett droppställ stod jämte honom.

Bredvid sängen stod en flock med andra teaterelever, och följde Gabriels andetag med blickarna.

Han hade nu under en veckas tid varit djupt nerkyld, och bortom medvetande.

Teaterelevernas lektioner hade alla blivit inställda tillsvidare, för att istället hålla vak över Gabriel.

Plötsligt denna morgon öppnade Gabriel sina ögon, sakta, och hans vänner samlades alla kring honom, tätt tätt. Han yttrade inte ett ord, då han ännu var för trött och för sjuk för att prata.

Däremot hade hans högra hand och arm börjat tina upp, och han kunde, om än sakta, knyta handen, och föra den åt sidan,och man såg i hans ansikte att han försökte säga något, men orden kom inte fram, han kunde inte röra sina läppar.

Teatereleverna var inte sena att räcka honom en penna och ett block, och bad Gabriel skriva ner det som han inte kunde säga. Vad var det egentligen som hade hänt honom?

Hans hand darrade men han tryckte ändå ner blyertsspetsen mot pappret och ritade ett litet lodrätt streck. Sedan ett litet horisontalt streck ovanpå det. Ett T.

Teatereleverna nickade uppmuntrande och log mot varandra och mot Gabriel, som fortsatte skriva. Han formade denna gång åter ett lodrätt streck. Sedan tre horisontala streck längs det lodräta. Ett E. Te.

Efter denna andra bokstav gav Gabriels hand upp, och han tappade pennan i golvet. Sjuksköterskan schasade undan eleverna, och sa att patienten behöver vila.

Så teatereleverna drog sig undan ut till väntrummet, där de diskuterade sin förvirring.

”Te? Vaddå te? Vad kan han mena med det?, frågade den ena.

Ingen aning. Men vi kanske kan komma på det, sa en annan.

Hurdå?

Vi kan spela teatersport!”

Och det var ju en alldeles lysande idé. Så det gjorde de.

Katten som cirkulerade kring östhem hade tidigare varit en mager stackare. Hon hade rymt hemifrån, och hade väl inte riktigt lärt sig hur man fångar de fetaste mössen. Knappt hur man fångar de smalaste heller, för den delen.

Men särskilt mager var hon inte längre, hon hade faktiskt ätit upp sig rätt rejält. Men man såg henne aldrig äta någonting, man såg henne bara gå runt där vid trappan utanför skrivarsalen med sin rejäla kroppshydda och sin märkliga formation.

För hade händelserna som utspelat sig den senaste veckan inte hänt, hade man kanske reagerat på de märkliga formerna katten fått. Klart att hon kan vänta smått, men blir man då verkligen sådär gul? Och luktar man verkligen sådär? Nej, man hade verkligen kunnat förvänta sig lite mer reaktion från eleverna på Fridhem, när katten blev av med sin päls och det började växa två små russin på henne. Ja, man kunde verkligen förväntat sig lite mer reaktion, när katten förvandlades till en lussekatt.

Detta är en ganska lustig händelse. Inte just händelsen i sig, då eleverna och personalen på Fridhem redan var vana vid pepparkakshus, renar och denna ständiga doft av glögg.

Nej, detta var en lustig händelse ur ett annat perspektiv. För om man hade orkat göra en undersökning av elevernas matvanor, hade den kanske visat att fler än hälften föredrog det vegetariska köket. Man skulle också kunna ta reda på att diskussioner om rätt och fel gällandes kött och icke kött, säkerligen hade ägt rum under terminen fler än ett fåtal gånger.

Detta ledde till ett extrainsatt personalmöte i kansliet denna eftermiddag i Svalöv. Man kan tycka att det fanns en hel del av de tidigare nämnda händelserna på skolan som hade behövts tas upp, men mötet sattes in av helt andra skäl. Katten hade ju, som bekant, förvandlats till en lussekatt. Detta skapade en del existentiella frågor i kansliet, och man insåg att iochmed kattens öde, måste man komma till insikt med att även andra lussekatter kan ha ett tidigare förflutet av att vara faktiska varelser. Detta ändrade helt de vegetariska alternativen på julbordet och på Fridhem vill man vara politiskt korrekt.

Därför släpptes samtliga lussekatter på Fridhem lösa, då man kom fram till, denna disiga dag i Svalöv, att även lussekatter har känslor.

Vanliga dagar skulle det endast behövas 45 trappsteg upp i östhem, rakt fram, lite snett åt vänster, för att se den lilla mannen. Ni har säkert sett honom, det är en gubbe gjord av gips, kanhända. Han saknar sin ena arm och han är kal på huvudet, och man skulle kunna tro, att han vaktar östhemsborna från allt ont utanför.

Men detta var ingen vanlig dag. Denna dag var Den lille mannen borta. Han hade förvisso en tendens att ställas undan titt som tätt, efterhand som städerskorna går sina rundor, men han hittades alltid. Just idag hittades han inte någonstans. Man letade i källaren, i köket, i alla rum och på taket och balkongen men nej. Ingen liten man.

Ett nästan gutturalt skrik hördes från en boende, då man hittade den lille mannens andra arm. Den bara låg där på golvet och såg så sorgsen och ensam ut. Vem kunde ha kapat den lille mannens arm?

Lite glögg och pepparkakshus kan vi ta, tänkte eleverna. Men det här var droppen.