julmysteriet

Av: Josef Hoffert

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma.
Eleverna har festat på fridhems gård
Hårt under midnattstimma.
Vaktis vandrar sin tysta ban
Och snön lyser vit på lamor och barn
Snön lyser vit på taken
Endast Gullan i receptionen är vaken

Tisdagsmorgonen hade kommit till Fridhem med samma hastighet och obarmhärtighet som en osmält tallrik julgröt. Skrivareleven Suzanne B stod bredvid sin klasskamrat Lorenzo och diskuterade den senaste tidens händelser. Suzanne hade börjat på en novell om alltihop och ville ha Lorenzos åsikter ifrågan, men han hade faktiskt ingen aning om någonting. Varken att en Simone i HSF hade fått vitt skäggstubb, att Elouise i Musik (Samt resten av Nordhemmarna) numera bodde i ett pepparkakshus, eller att Gunilla så sent som häromdagen försvunnit spårlöst efter en ryktad incident.

Efter att Suzanne B suckat och gått därifrån, med en kopp kaffe (svart som midnatten på en månlös natt), så bestämde sig Lorenzo för att ta sig en flaska vin. Det var ju trots allt lunchtid på en Tisdag. På tisdagar drack alla skrivarelever så mycket de bara kunde, eftersom att onsdagar var såkallade ”Skrivardagar” då de var tänkta att studera i hemmets frid. Men oftast var antingen bakfulla, fulla, eller en kombination av de två.

Lorenzo tog en djup klunk av vinflaskan han gömt i en av datorerna i skrivarsalen, men ångrade sig snabbt! Vinet var inte vin, utan hade blivit utbytt mot en sällsynt blandning av Vodka som Lorenzo aldrig haft chans att få smaka på innan. Han torkade sig om munnen och smaskade runt lite med tungan i gommen, och kände en obeveklig smak av polkagris...

Adnan stod i receptionen medans Gunilla var borta, detta visste alla vid det här laget (Tja, förutom Lorenzo då), vad de inte visste var att han i ren panik och förvirring besvarade varje fråga eller nyfiket undrande som elever kom med med att fakturera dem ytterligare en gång, le lite tafatt och nicka förtroendeingivande.

Samtidigt hade CMD-eleven Tim börjat ångra att han valt att gå till skolan den dagen, den stora röda lysande näsan och hans renhorn var omöjliga att dölja och alla fnissade bakom hans rygg tycktes det. Alla utom HSF-eleven Simone som sällat sig till honom, med allt växande vitt tomteskägg på sina annars så välrakade kinder och haka.

De hade noterat att inga Teaterelever var ute och sprang idag (Trots att det var en tisdag!), men huruvidare det berodde på den allt mer märkbara kylan som täckte Svalöv, eller om det berodde på det hemska som hade hänt Gabriel bara några dagar innan, kunde ingen förutom de enigmatiska teaterlärarna svara på.

Lorenzo var påväg hem, rökandet och kaffedrickandet hade inte gett honom lika mycket som vanligt, då hans cigaretter var utbytta mot smällkarameller! (Han misstänkte ett spratt från en viss lärare som hade nämnt dessa produkter tidigt under året)

Han iakttog Nordhems gradvisa förvandling till Pepparkakshus, alltmedans Vaktis gjorde sitt bästa för att stävja situationen utan att för den delen lyckas. Lorenzo gick vidare mot Kvarngatan, med sina taktfasta steg i sina svarta converse, han tittade ned på dem och på sina svarta stuprörsjeans medans han gick. Så inne i sina egna tankar var han att han knappt märkte förvandlingen från converse till gröna tygskor, eller de slim-fittade jeansen till gröna tights. Han märkte inte ens nämnvärt hur hans öron blev spetsigare, hur han helt plötsligt fick en grön toppluva eller hur han krympte så han blev knappt mer än en meter hög.

Väl vid sin port upptäckte han dock, till sin fasa, att han knappt kunde nå upp till dörren! Han hade förvandlats till en tomtenisse, paniken övertog honom, och han rusade snabbt in i sin lägenhet för att överväga situationen och försöka göra något åt den.

Samtidigt kunde man se en mörk skugga i utkanten av Svalöv, som såg hur allting tedde sig. Han uppdaterade sin Facebookstatus med sin iPhone, och gick bort, bort mot lamorna...

Och om man hade varit där, med honom. Så hade man kunnat känna en markant och stark doft av glögg...