julmysteriet

Av: Karin Olsson

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma.

Eleverna har festat på fridhems gård

Hårt under midnattstimma.

Vaktis vandrar sin tysta ban

Och snön lyser vit på lamor och barn

Snön lyser vit på taken

Endast Gullan i receptionen är vaken

Resumé: Teatereleven Gabriel chockade Fridhem genom att hux flux påträffas medvetslös och nedfrusen utanför Västhem. Gunilla i receptionen verkar alltmer försumma sina arbetsuppgifter till förmån för facebookchattande med en mystisk svalövsbo. Skarp glöggdoft utan synbar källa sprids i matsalen samtidigt som HSF-eleven Simone till sin fasa noterar små vita hårstrån på sin haka. Är det de vansinniga morgonuppvärmningarna som orsakat teaterelevens skendöd? Hålls det sexiga glöggpartyn i lönndom? Håller Gunilla fullkomligt på att ”tappa det” och uppvisar HSF:aren månntro symtom på ett begynnande… Skägg?

Det var lunchrast. Skolbespisningen bjöd på ärtsoppa och runt ett bord satt ett gäng filmelever och namedroppade polska 60-talsregissörer i fridfullt samförstånd.

– Men vad fan! utbrast plötsligt filmaren Sofia. – Det är en mandel i min soppa.

– I min med! sa hennes bordsgranne Tim. – Jag är tokallergisk, hallå! Hallå hjälp! Min inhalator, i väskan, fort!

Sofia räckte honom väskan och han fick upp fodralet, men där låg inte inhalatorn utan en smällkaramell med ett leende äppelkindat tomteansikte på.

– What the…!

Tim rusade ut i snön i panik och försvann bort mellan husen.

­– Sjukt, sa Sofia.

– Sjukt bra material! sa klasskompisen Alfred och packade nöjt ner sin kamera. – Jag fick allt på film.

– Vad är det för ett jävla liv? Robban klev irriterat fram till bordet och stannade med barsk min och händerna i sidorna.

– Det är inte bara en skolmatsal det här, ska jag tala om för er, det är även en restaurang. Här bespisas höga tjänstemän från kommunen. Här har självaste Ilmar Reepalu inmundigat en gratäng en gång. Blomkål och västerbottenost. Därefter en tropisk kompott. Så lite hyfs om man får be!

– Det är mandlar i soppan! sa filmarna.

– Vad säger ni… Robban ryckte åt sig en tallrik och rörde runt i den. – Det var som själva... Mandel, pomerans och… Nejlika!

– Tim fick spel, han tål inte mandel. Hur många ska behöva stryka med här egentligen innan nån tar tag i det här?

– Jag ska ordna upp det här, sa Robban och började hetsigt samla ihop alla tallrikar. – Ut allihopa. Ut säger jag!

Matsalen tömdes på folk. Kvar var bara kökspersonalen och en nästan kvävande glöggdoft.

I receptionen var det tomt. Gunilla hade inte besvärat sig med att komma till jobbet idag. En titt på hennes facebooksida skvallrade om en närmast sjuklig aktivitet. I huvudsak rörde det sig om konversationer med någon vid namn J. Bock och mystiska statusuppdateringar i stil med ”Tänker på dig” följt av ett digitalt hjärta.

Gunilla satt hemma i sin soffa och kollade håglöst sin e-mail. Hennes inkorg svämmade över av mail från oroade elever som ville ha svar på frågor av administrativ art.

– Det får vänta tills imorgon, suckade hon med ett litet leende och loggade återigen in på facebook. Hon hajade till när hon såg det senaste meddelandet från herr Bock:

”Vad sägs om en fika inne i Teckis imorgon? Kram, din Bock.”

– Han vill gå på dejt! I Teckomatorp! Imorgon! Herregud, vad ska jag ha på mig?

Gunilla flög upp från soffan, rusade fram till garderoben och öppnade den för att sekunden därpå stelna till av skräck. Det var en fasansfull syn som vällde mot henne inifrån garderobens mörker. Alla hennes kläder var borta och på de prydligt färgkoordinerade galgarna hängde istället sju uppfläkta knyten, röda, trådiga, till synes brutalt misshandlade. Trots deras sargade tillstånd såg Gunilla vad det var. Det var toppluvor. De hängde slappt och livlöst med gapande öppningar. Gunilla tog ett steg bakåt och svalde en kväljning.

Hade hon inte varit så ifrån sig av skräck, hade inte hennes ögon varit blinda av förtvivlan och hennes hörsel bedövad av äckel, då hade Gunilla kunnat se hur en mörk skugga svepte förbi hennes fönster. Då hade hon kunnat höra den svaga dragspelsmusiken och en hes röst som nynnade Åh denna natt, denna härliga natt, som vi kallar Bella Notte. Se vilken syn, alla stjärnor i skyn, denna ljuva Bella Notte. Och hade hon i denna stund varit vid sina luktorgans fulla bruk hade hon kunnat känna en svag svag doft av… Glögg.