julmysteriet

Av: Pernilla Rundquist

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma.

Eleverna har festat på fridhems gård

Hårt under midnattstimma.

Vaktis vandrar sin tysta ban

Och snön lyser vit på lamor och barn

Snön lyser vit på taken

Endast Gullan i receptionen är vaken

HSF-eleven Simone hade inte fått en bra start på dagen. När hon vaknat hade hon upptäckt att hon sovit på en bädd av granris. Granris! Hon var övertygad om att hon hade lagt sig på sin mjuka, sköna madrass kvällen innan, att allt hade varit precis som vanligt, men nu var alltså sängen utbytt mot en hög granris! Hon funderade en stund på om det kunde vara så att detta stenhårda pluggande hon utsatt sig för de senaste veckorna tillslut gjort henne galen. Men nej, när hennes korridorsgranne mötte henne i köket och berättade om hur även hans madrass blivit utbytt så visste hon att detta inte var ett resultat av galet pluggande. Men vad var det då?

Grubblandes gick Simone mot första lektionen och väl inne i skolan stannade hon upp vid receptionen. Gullan var fortfarande borta, men en flock elever hade samlats och pratade hetsigt med varandra.

”Jag lovar! Gabriel försökte skriva Teckomatorp! T och E – Teckomatorp!” ropade teatereleven Mikael P.

”Om han inte vill ha te, helt enkelt.” svarade skrivareleven Suzanne B och tog en djup klunk av sitt svarta, svarta kaffe.

”Det finns bara ett sätt att ta reda på det”, sade målareleven Leonardo, ”Hälften av oss går till vårdcentralen och kokar te åt honom, andra hälften åker till Teckomatorp och ser om vi kan få reda på vad han menar.”

Sagt och gjort. Snart hade de samlade eleverna delat upp sig i två grupper. Den ena, enbart bestående av teaterelever, drog på sig sina joggingoveraller och joggade iväg mot vårdcentralen. Den andra, fylld av både musikare, skrivare, måleriare och fotoelever, satte sig på nästa buss mot Teckomatorp.

Fotoeleven David var en av dem som satt på bussen. Han höll sin kamera i ett stenhårt grepp, redo att fota minsta lilla grej som skulle kunna vara av vikt.

Till en början var resan så som den alltid brukade vara, men ju närmre Teckomatorp de kom ju starkare var doften av… glögg! Tillslut var den så stark att alla i bussen var tvungna att hålla för sina näsor, och musikeleven Eloise var så snäll att hon nöp åt även busschaufförens näsa medan han körde.

De svängde av från den stora vägen och in till Teckomatorp som inte längre var sig likt på något sätt och vis! De drog alla efter andan. David chockades så svårt att han tappade kameran i bussgolvet och just som hjulen rullade in på den första gatan förvandlades bussen till en gigantisk släde som for utmed den tjockt snöbeklädda gatan. I chocken släppte de sina näsor och den starka glöggdoften fyllde på nytt deras näsborrar.

”Vad i hela...” flämtade Simone och stirrade på de bruna pepparkakshusen runt omkring henne. På gatan sprang julegrisar och julebockar, under vartenda träd – gran eller inte – låg stora berg av paket, inte en enda bil eller cykel fanns i sikte, istället rullade sällskap på ren och vagn nerför gatorna, i cykelställen fanns kälkar fastkedjade och alla – ALLA – människor runt omkring var klädda i gröna och röda nissekostymer.

David med flera hoppade av den gigantiska släden och såg sig omkring.

”Jag är rädd” sade Simone och svalde hårt.

”Det finns inget att vara rädd för… hoppas jag.” svarade David

Det pep till från Eloise ficka och hon plockade upp sin mobil.

”Jag har fått ett sms från Mikael P.” sade hon och läste högt: ”Gabriel vill inte ha te. Han vaknade och skrev TECK. Som i Teckomatorp. Hittar ni något?”

”Vi är på rätt spår.” sade David. ”Vi kan dela upp oss och leta runt lite.”

Men just som de börjat gå åt skilda håll skrek Eloise till:

”Titta! Det är något där borta!”

Hon pekade mot andra sidan tågspåren, mot byggnaden med alla plakaten utanpå.

Fridhemmarna såg åt hållet hon pekade och nickade. Mycket riktigt var det något udda där borta. Något stort och glittrande som låg i en snödriva bredvid byggnaden. De fattade varandras händer och makade sig sakta närmre. Doften av glögg blev starkare och starkare. Så kände Simone hur det började pirra i hennes kropp och när hon såg ner på sina händer och såg hur de sakta formades till något annat så försökte hon skrika – men allt som kom fram var en grymtning.

Hemma på fridhem var teatereleverna uppgivna. Gabriel hade återigen fallit i frusen sömn och vägrade vakna. Eleverna som begett sig till Teckomatorp tidigare på dagen hade varken kommit hem eller hört av sig. Ingen av dem svarade när man ringde. Och självklart saknade allihop Gullans vackra leende bakom receptionsdisken.

Nu satt alla teatrare på östhems tak och dränkte sin sorg med hjälp av Vodka Polka.

”Näe!” Suckade en av dem och gnuggade sig i ögonen. ”Först pepparkakshus och lussekatter, och nu det här!”

”Vad då för något?” frågade Mikael P.

”Nu ser jag julegrisar också!”

Mikael P. såg sig om och mycket riktigt kom ett gäng julegrisar galopperandes in på gården. När han kisade ner mot dem kunde han skymta vitt skägg på den ena grisens haka. En annan sprang med en kamera om halsen. Han skyndade sig ner för att fånga in dem, men med så mycket Vodka Polka i kroppen visade det sig vara en väldigt svår uppgift.

Från bakom ett träd smög en filmelev fram en filmkamera, nöjd över att fånga Mikael Ps grisjakt på film. Detta kan bli något stort, tänkte han och fnissade.

Och hade filmeleven stannat upp i sitt nöjda fnissande och sett sig om, eller om Mikael P gett upp i sin grisjakt, så hade de kanske fått syn på din svarta figur som iakttog dem från musikhuset. Och långt bort i fjärran hördes ett avlägset: Ho-ho-ho!