julmysteriet

Av: Mette Mjöberg

   Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma.
 eleverna  har festat på fridhems gård
 hårt under midnattstimma.
 Vaktis vandrar sin tysta ban,
 och snön lyser vit på lamor och barn,
 snön lyser vit på taken.
 Endast Gullan i receptionen är vaken.

Fridhems folkhögskola låg tyst och öde. Gullan hade precis tagit sig en kopp rykande kaffe och njöt i fulla drag av tystnaden i receptionen. Hon passade på att ge sig själv lite egentid och kollade sin facebook. Hon hade dagen före skaffat en ny profilbild och var mycket nöjd med den. Hon upptäckte till sin stora förtjusning att hon fått en ny vänförfrågan… från en svalövsbo.  Gullan såg sig hastigt omkring, för att försäkra sig om att hon var ensam. Hon lutade sig fram mot datorskärmen och studerade noggrant bilden på mannen. Hade de inte träffats? Hon tyckte att hon kände igen honom, men kunde inte placera honom. Även hans namn klingade ytterst välbekant.

Ännu sov alla elever tungt och snön hade lagt sig likt ett täcke av risgrynsgröt över skolan och Musikhuset stack upp likt en mandel. Om någon vid denna tidpunkt mot all förmodan skulle varit vaken, så skulle denna någon noterat att en mörkklädd man närmade sig skolan med snubblande steg.

Han andades rossligt och snön knarrade oroväckande under hans fötter. Mannen var högröd i ansiktet och svetten pärlade sig på hans panna. Panikslagen snubblade han fram och använde sina sista krafter till att öka farten ytterligare. Men några minuter senare kunde man se honom ta stöd mot västhems väggar. Han famlade sig långsamt fram längst med väggen och höll sig för bröstet.

Om han haft några krafter kvar skulle man antagligen hört honom skrika på hjälp. Istället kunde man se hur benen vek sig under honom och hur han föll handlöst ned i den djupa snön. Om någon mot all förmodan skulle varit vaken vid denna tidpunkt och sett vad som hänt (och låtit bli att ingripa på grund av bakfylla eller ren lathet) skulle denna någon snart inse att… mannen inte reste sig upp utan förblev liggandes i den kalla snön.

Undertiden började eleverna vakna till liv och överallt tändes lampor på skolan. Gullan gick omkring med ett mycket hemlighetsfullt leende på läpparna och stämningen var ovanligt trevlig. I köket  skulle Robban och hans kökscrew börja förbereda inför dagens matlagning.  Robban som var en mycket observant man noterade därför på direkten att någonting inte stämde denna morgon. Sedan kände han doften. Doften  av… GLÖGG. Någon eller något måste ha tagit sig in i köket under natten och haft någon form av glöggparty eller något annat skandalöst. Doften av glögg spred sig snabbt ut i matsalen. Robban såg sig omkring och studerade sina medarbetare. Han skulle nog se till att det var sista gången som någon tog sig friheter i hans kök.

Den lugna stämningen i matsalen upphörde då det kom ett skrik utifrån. Robban och kökspersonalen kastades sig mot fönstret. Skriet kom ifrån…. VÄSTHEM!

– Hvad fan laver de, utbrast Laila och slet av sig sitt förkläde.

Alla pulsade genom snön mot Västhem där det redan hade hunnits samlas en stor folkklunga.

– Han bara låg här, jag såg något svart i snön, det var Vincent från målarlinjen som chockat stod bredvid den mörklädda mannen i snön. Mannen låg på mage med ansiktet djup nedborrat i snön.

– Herregud, jag trodde det var katten. Jag trodde det var katten och sen såg jag att det var... att det var en människa, ylade Leo och bakade bakåt.

– Hold so keft, utbrast Laila och tryckte sig fram.

– Men vänd honom om för guds skull. Vem är det?  Hur länge har han legat här? Lever han? utbrast Robban som tillsammans med Laila drog upp kroppen. Kroppen var stelfrusen och när de lyckats vända den var det ingen tvekan om vem det var. Alla drog efter andan. Det var…. teatereleven Gabriel. Det var omöjligt att inte känna igen hans svarta mjukisdress.


Alla började prata i mun på varandra, förfärade över synen av Gabriels kropp. Alla med olika teorier om vad som hänt. Fotoeleven David trängde sig fram och knäppte bild efter bild på Gabriel stelfrusna kropp.

– Men håll käften, röt musikeleven Eloise som varit tyst en ovanligt lång stund. Förstår ni inte? Fattar ni inte vad som håller på att hända? De joggar ihjäl sig. Teatereleverna joggar ihjäl sig. De är de här jävla joggingturerna varje tisdag. Det har gått för långt den här gången. Det har urartat!

– Vänta, jag tror han lever. Blinkade han inte till? Gjorde han inte det? Kalla hit skolsköterskan, ropade David som låg ned i snön och tog extrema närbilder. Alla andra böjde sig ned och såg att Gabriel faktiskt blinkade till lite med ena ögat.

Om Fridhem nu skulle haft en skolsköterska skulle så klart hon blivit tillkallad på direkten. Men eftersom så inte var fallet så fick man tillsammans hjälpas åt att bära bort Gabriel till Vårdcentralen, där han fick stanna för att tina upp och återhämta sig. Hans läppar var förfrysta och det var därför omöjligt att få någon form av förklaring från honom.  Han lämnades där tillsvidare för vård och folkklungan började traska tillbaka mot Fridhem. Redan några meter från skolan kände man en stark doft av…glögg.