julmysteriet

Av: Pernilla Rundquist

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma.

Eleverna har festat på fridhems gård

Hårt under midnattstimma.

Vaktis vandrar sin tysta ban

Och snön lyser vit på lamor och barn

Snön lyser vit på taken

Endast Gullan i receptionen är vaken

 

HSF-eleven Simone hade inte fått en bra start på dagen. När hon vaknat hade hon upptäckt att hon sovit på en bädd av granris. Granris! Hon var övertygad om att hon hade lagt sig på sin mjuka, sköna madrass kvällen innan, att allt hade varit precis som vanligt, men nu var alltså sängen utbytt mot en hög granris! Hon funderade en stund på om det kunde vara så att detta stenhårda pluggande hon utsatt sig för de senaste veckorna tillslut gjort henne galen. Men nej, när hennes korridorsgranne mötte henne i köket och berättade om hur även hans madrass blivit utbytt så visste hon att detta inte var ett resultat av galet pluggande. Men vad var det då?

Grubblandes gick Simone mot första lektionen och väl inne i skolan stannade hon upp vid receptionen. Gullan var fortfarande borta, men en flock elever hade samlats och pratade hetsigt med varandra.

”Jag lovar! Gabriel försökte skriva Teckomatorp! T och E – Teckomatorp!” ropade teatereleven Mikael P.

”Om han inte vill ha te, helt enkelt.” svarade skrivareleven Suzanne B och tog en djup klunk av sitt svarta, svarta kaffe.

”Det finns bara ett sätt att ta reda på det”, sade målareleven Leonardo, ”Hälften av oss går till vårdcentralen och kokar te åt honom, andra hälften åker till Teckomatorp och ser om vi kan få reda på vad han menar.”

Sagt och gjort. Snart hade de samlade eleverna delat upp sig i två grupper. Den ena, enbart bestående av teaterelever, drog på sig sina joggingoveraller och joggade iväg mot vårdcentralen. Den andra, fylld av både musikare, skrivare, måleriare och fotoelever, satte sig på nästa buss mot Teckomatorp.

Fotoeleven David var en av dem som satt på bussen. Han höll sin kamera i ett stenhårt grepp, redo att fota minsta lilla grej som skulle kunna vara av vikt.

Till en början var resan så som den alltid brukade vara, men ju närmre Teckomatorp de kom ju starkare var doften av… glögg! Tillslut var den så stark att alla i bussen var tvungna att hålla för sina näsor, och musikeleven Eloise var så snäll att hon nöp åt även busschaufförens näsa medan han körde.

De svängde av från den stora vägen och in till Teckomatorp som inte längre var sig likt på något sätt och vis! De drog alla efter andan. David chockades så svårt att han tappade kameran i bussgolvet och just som hjulen rullade in på den första gatan förvandlades bussen till en gigantisk släde som for utmed den tjockt snöbeklädda gatan. I chocken släppte de sina näsor och den starka glöggdoften fyllde på nytt deras näsborrar.

”Vad i hela...” flämtade Simone och stirrade på de bruna pepparkakshusen runt omkring henne. På gatan sprang julegrisar och julebockar, under vartenda träd – gran eller inte – låg stora berg av paket, inte en enda bil eller cykel fanns i sikte, istället rullade sällskap på ren och vagn nerför gatorna, i cykelställen fanns kälkar fastkedjade och alla – ALLA – människor runt omkring var klädda i gröna och röda nissekostymer.

David med flera hoppade av den gigantiska släden och såg sig omkring.

”Jag är rädd” sade Simone och svalde hårt.

”Det finns inget att vara rädd för… hoppas jag.” svarade David

Det pep till från Eloise ficka och hon plockade upp sin mobil.

”Jag har fått ett sms från Mikael P.” sade hon och läste högt: ”Gabriel vill inte ha te. Han vaknade och skrev TECK. Som i Teckomatorp. Hittar ni något?”

”Vi är på rätt spår.” sade David. ”Vi kan dela upp oss och leta runt lite.”

Men just som de börjat gå åt skilda håll skrek Eloise till:

”Titta! Det är något där borta!”

Hon pekade mot andra sidan tågspåren, mot byggnaden med alla plakaten utanpå.

Fridhemmarna såg åt hållet hon pekade och nickade. Mycket riktigt var det något udda där borta. Något stort och glittrande som låg i en snödriva bredvid byggnaden. De fattade varandras händer och makade sig sakta närmre. Doften av glögg blev starkare och starkare. Så kände Simone hur det började pirra i hennes kropp och när hon såg ner på sina händer och såg hur de sakta formades till något annat så försökte hon skrika – men allt som kom fram var en grymtning.

 

Hemma på fridhem var teatereleverna uppgivna. Gabriel hade återigen fallit i frusen sömn och vägrade vakna. Eleverna som begett sig till Teckomatorp tidigare på dagen hade varken kommit hem eller hört av sig. Ingen av dem svarade när man ringde. Och självklart saknade allihop Gullans vackra leende bakom receptionsdisken.

Nu satt alla teatrare på östhems tak och dränkte sin sorg med hjälp av Vodka Polka.

”Näe!” Suckade en av dem och gnuggade sig i ögonen. ”Först pepparkakshus och lussekatter, och nu det här!”

”Vad då för något?” frågade Mikael P.

”Nu ser jag julegrisar också!”

Mikael P. såg sig om och mycket riktigt kom ett gäng julegrisar galopperandes in på gården. När han kisade ner mot dem kunde han skymta vitt skägg på den ena grisens haka. En annan sprang med en kamera om halsen. Han skyndade sig ner för att fånga in dem, men med så mycket Vodka Polka i kroppen visade det sig vara en väldigt svår uppgift.

Från bakom ett träd smög en filmelev fram en filmkamera, nöjd över att fånga Mikael Ps grisjakt på film. Detta kan bli något stort, tänkte han och fnissade.

Och hade filmeleven stannat upp i sitt nöjda fnissande och sett sig om, eller om Mikael P gett upp i sin grisjakt, så hade de kanske fått syn på din svarta figur som iakttog dem från musikhuset. Och långt bort i fjärran hördes ett avlägset: Ho-ho-ho!

 

Av: Kerstin Weimers

---

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma.
Eleverna har festat på fridhems gård
Hårt under midnattstimma.
Vaktis vandrar sin tysta ban
Och snön lyser vit på lamor och barn
Snön lyser vit på taken
Endast Gullan i receptionen är vaken

---

 

Den annars så tysta och lugna vårdcentralen var nu full av liv och lek. Olika sånger nådde ut till omvärlden. ”Till Havs” var den populäraste och hela vårdcentralen gick nu omedvetet runt och nynnade på den. Inne i rummet där teatereleven Gabriel vaktades var teatersporten i full gång. Improvisationerna flödade och rummet fylldes av olika tänkbara scenarion. Den enda ledtråden de hade var bokstäverna T och E. Efter varandra. Gabriel hade gått tillbaka till sömnens landskap och var totalt värdelös som lagmedlem. Han var dock i särklass den bästa gestaltningen av döende som de någonsin sett.

 

Det var först när teatereleven Albin med stora svårigheter försökte visa att han befann sig på en tågstation som dom började närma sig svaret.

 

-       Men vadå, bara för att du står still så vet jag inte vart du är! utbrast Vera.

-       Jag ser ju väntande ut, hur kan du missa det? skrek Albin

 

Ingen fattade vad Albin väntade på, alla var otränade efter de uteblivna joggingrundorna och teatersporten började dö ut. Albin försökte vara ett tåg och tuffade fram i rummet. Till slut sa han med en dåligt spelad min och ett fånigt tonläge:

 

-       Nej men oj, här står jag i Teckomatorp och väntar.

 

Teatereleverna suckade djupt och unisont. En tågstation, hur kunde du ha missat det.

 

-       Hallå! T och E, TECKOMATORP. Tänk om det var det Gabriel ville berätta? utropade Vera i panik.

 

Synd bara att resten av klassen var så inne i sina karaktärer, sjöng till havs och försökte prata så högt dom bara kunde. Alla missade Veras upptäckt.

 

Fotoeleven David var förbryllad. Efter att spenderat en hel natt grubblandes över vilka inställningar han skulle ha på kameran i morgon befann han sig med röda ögon nere i fotolabbet. Han skulle framkalla lite bilder på Simones vita hårväxt när han upptäckte något konstigt. På torklinan där en massa bilder alltid hängde på tork fanns nu endast en. En enda bild. Och den föreställde något underligt. Kontrasterna var bra och David imponerades av ljuset och djupet i bilden. Den såg lite drömsk ut. Men motivet. Det var mannen. Den lilla mannen från östhems tredje våning. Piet, stackars lilla Piet. Piet Hein. David var förfärad där han stod och betraktade lilla Piet, helt utan armar uppslängd i…. det Magiska trädet i Teckomatorp! Orden Hey, want to play, syntes ironiskt i förgrunden.

 

Skrivareleven Suzanne B. stod och betraktade skolgården. Just när hon avslutat sin 5e kopp kaffe och sin 11e cigarett, tänkte att dikten överträffar aldrig verkligheten, såg hon hur Lena stod och slängde ut Lussekatter ur skolhuset. En efter en flög dom ut samtidigt som hon ropade:

 

-       Nu är ni fria. Förlåt för att vi sårat era känslor. FÖRLÅT!

 

Suzanne suckade och såg hur David skrikandes kom rusandes emot henne. Dom kände inte varandra, förutom att de råkat hångla några gånger, men på Fridhem hånglade ju alla med alla. Det var därför ytterst märkligt att han nu for in i hennes armar och tryckte en bild mot hennes ansikte.

 

-       PIET HEIN. Den lille mannen i gips. Gör något!

 

Suzanne suckade ännu djupare, tänkte än en gång att dikten aldrig kommer att överträffa verkligheten och gick in i skrivarsalen. David som befann sig i chock över bristen på reaktion såg sin tröst ligga på marken. Han tog upp en lussekatt och stoppade in hela i munnen på en gång.

 

-       Vad tror du att du gör? Här på Fridhem bryr vi oss om våra medmänniskor. Vi visar hänsyn. Vi äter inte upp varandra.

 

Det var Rektor Roger som med skräckblandad förtjusning stod och inspekterade händelseförloppet från kansliets fönster.

 

Målareleven Vincent målade. Det var det han alltid gjorde. Han brukade ofta måla nakna kvinnor som rökte. Men idag gick det inte. Hur han än vände och vred på penseln så blev det till slut en jultomte. Visserligen naken och rökande. Men det var liksom inte det han ville uppnå. Han ville åt konstens själ. Han ville förändra världen. Göra skillnad. Det kunde ju vara så att han som vanligt var hög på terpentin, men jultomtar brukade inte ingå i hans hallucinationer. Men någon gång ska väl vara den första tänkte han och målade dit en perfekt tomteluva.

 

Skoldagen närmade sig sitt slut. Receptionen var tom, Gullan hade lämnat ett meddelande. ”Hinner inte jobba idag heller, har viktigare saker för mig.” Laila stod nu på hennes plats och röt oförstående på danska. Ingen vågade fråga henne något, och de som gjorde det ändå begrep inte svaret, nickade och log. Det ryktades om att teatereleverna åkt till Teckomatorp för att undersöka något, att någon ändrat Hey Want to Play till Nu är det jul igen och att det var Vodka Polka fest ikväll på Kvarngatan.

 

Teatereleven med smeknamnet Nisse Lång stod på Östhems tak och spanade. Hade det inte varit för att han var så upptagen med att vara så extremt lång hade han sett en mörk skugga svepa runt Nordhem. Han kanske till och med hade hört den viska: Nu är det jul igen, ja minsann, nu är det jul igen.

 

Av: Sara Kappelin

 

 

---

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma.
Eleverna har festat på fridhems gård
Hårt under midnattstimma.
Vaktis vandrar sin tysta ban
Och snön lyser vit på lamor och barn
Snön lyser vit på taken
Endast Gullan i receptionen är vaken

 

---

 

På vårdcentralen låg teatereleven Gabriel i en säng där han sakta försökte tinas upp. Hans kropp var med sladdar kopplad till maskiner, och ett droppställ stod jämte honom.

Bredvid sängen stod en flock med andra teaterelever, och följde Gabriels andetag med blickarna.

Han hade nu under en veckas tid varit djupt nerkyld, och bortom medvetande.

Teaterelevernas lektioner hade alla blivit inställda tillsvidare, för att istället hålla vak över Gabriel.

Plötsligt denna morgon öppnade Gabriel sina ögon, sakta, och hans vänner samlades alla kring honom, tätt tätt. Han yttrade inte ett ord, då han ännu var för trött och för sjuk för att prata.

Däremot hade hans högra hand och arm börjat tina upp, och han kunde, om än sakta, knyta handen, och föra den åt sidan,och man såg i hans ansikte att han försökte säga något, men orden kom inte fram, han kunde inte röra sina läppar.

Teatereleverna var inte sena att räcka honom en penna och ett block, och bad Gabriel skriva ner det som han inte kunde säga. Vad var det egentligen som hade hänt honom?

Hans hand darrade men han tryckte ändå ner blyertsspetsen mot pappret och ritade ett litet lodrätt streck. Sedan ett litet horisontalt streck ovanpå det. Ett T.

Teatereleverna nickade uppmuntrande och log mot varandra och mot Gabriel, som fortsatte skriva. Han formade denna gång åter ett lodrätt streck. Sedan tre horisontala streck längs det lodräta. Ett E. Te.

Efter denna andra bokstav gav Gabriels hand upp, och han tappade pennan i golvet. Sjuksköterskan schasade undan eleverna, och sa att patienten behöver vila.

Så teatereleverna drog sig undan ut till väntrummet, där de diskuterade sin förvirring.

”Te? Vaddå te? Vad kan han mena med det?, frågade den ena.

Ingen aning. Men vi kanske kan komma på det, sa en annan.

Hurdå?

Vi kan spela teatersport!”

Och det var ju en alldeles lysande idé. Så det gjorde de.

 

 

 

Katten som cirkulerade kring östhem hade tidigare varit en mager stackare. Hon hade rymt hemifrån, och hade väl inte riktigt lärt sig hur man fångar de fetaste mössen. Knappt hur man fångar de smalaste heller, för den delen.

Men särskilt mager var hon inte längre, hon hade faktiskt ätit upp sig rätt rejält. Men man såg henne aldrig äta någonting, man såg henne bara gå runt där vid trappan utanför skrivarsalen med sin rejäla kroppshydda och sin märkliga formation.

För hade händelserna som utspelat sig den senaste veckan inte hänt, hade man kanske reagerat på de märkliga formerna katten fått. Klart att hon kan vänta smått, men blir man då verkligen sådär gul? Och luktar man verkligen sådär? Nej, man hade verkligen kunnat förvänta sig lite mer reaktion från eleverna på Fridhem, när katten blev av med sin päls och det började växa två små russin på henne. Ja, man kunde verkligen förväntat sig lite mer reaktion, när katten förvandlades till en lussekatt.

Detta är en ganska lustig händelse. Inte just händelsen i sig, då eleverna och personalen på Fridhem redan var vana vid pepparkakshus, renar och denna ständiga doft av glögg.

Nej, detta var en lustig händelse ur ett annat perspektiv. För om man hade orkat göra en undersökning av elevernas matvanor, hade den kanske visat att fler än hälften föredrog det vegetariska köket. Man skulle också kunna ta reda på att diskussioner om rätt och fel gällandes kött och icke kött, säkerligen hade ägt rum under terminen fler än ett fåtal gånger.

Detta ledde till ett extrainsatt personalmöte i kansliet denna eftermiddag i Svalöv. Man kan tycka att det fanns en hel del av de tidigare nämnda händelserna på skolan som hade behövts tas upp, men mötet sattes in av helt andra skäl. Katten hade ju, som bekant, förvandlats till en lussekatt. Detta skapade en del existentiella frågor i kansliet, och man insåg att iochmed kattens öde, måste man komma till insikt med att även andra lussekatter kan ha ett tidigare förflutet av att vara faktiska varelser. Detta ändrade helt de vegetariska alternativen på julbordet och på Fridhem vill man vara politiskt korrekt.

Därför släpptes samtliga lussekatter på Fridhem lösa, då man kom fram till, denna disiga dag i Svalöv, att även lussekatter har känslor.

 

Vanliga dagar skulle det endast behövas 45 trappsteg upp i östhem, rakt fram, lite snett åt vänster, för att se den lilla mannen. Ni har säkert sett honom, det är en gubbe gjord av gips, kanhända. Han saknar sin ena arm och han är kal på huvudet, och man skulle kunna tro, att han vaktar östhemsborna från allt ont utanför.

Men detta var ingen vanlig dag. Denna dag var Den lille mannen borta. Han hade förvisso en tendens att ställas undan titt som tätt, efterhand som städerskorna går sina rundor, men han hittades alltid. Just idag hittades han inte någonstans. Man letade i källaren, i köket, i alla rum och på taket och balkongen men nej. Ingen liten man.

Ett nästan gutturalt skrik hördes från en boende, då man hittade den lille mannens andra arm. Den bara låg där på golvet och såg så sorgsen och ensam ut. Vem kunde ha kapat den lille mannens arm?

Lite glögg och pepparkakshus kan vi ta, tänkte eleverna. Men det här var droppen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Av: Josef Hoffert

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma.
Eleverna har festat på fridhems gård
Hårt under midnattstimma.
Vaktis vandrar sin tysta ban
Och snön lyser vit på lamor och barn
Snön lyser vit på taken
Endast Gullan i receptionen är vaken

 

---

Tisdagsmorgonen hade kommit till Fridhem med samma hastighet och obarmhärtighet som en osmält tallrik julgröt. Skrivareleven Suzanne B stod bredvid sin klasskamrat Lorenzo och diskuterade den senaste tidens händelser. Suzanne hade börjat på en novell om alltihop och ville ha Lorenzos åsikter ifrågan, men han hade faktiskt ingen aning om någonting. Varken att en Simone i HSF hade fått vitt skäggstubb, att Elouise i Musik (Samt resten av Nordhemmarna) numera bodde i ett pepparkakshus, eller att Gunilla så sent som häromdagen försvunnit spårlöst efter en ryktad incident.

Efter att Suzanne B suckat och gått därifrån, med en kopp kaffe (svart som midnatten på en månlös natt), så bestämde sig Lorenzo för att ta sig en flaska vin. Det var ju trots allt lunchtid på en Tisdag. På tisdagar drack alla skrivarelever så mycket de bara kunde, eftersom att onsdagar var såkallade ”Skrivardagar” då de var tänkta att studera i hemmets frid. Men oftast var antingen bakfulla, fulla, eller en kombination av de två.

Lorenzo tog en djup klunk av vinflaskan han gömt i en av datorerna i skrivarsalen, men ångrade sig snabbt! Vinet var inte vin, utan hade blivit utbytt mot en sällsynt blandning av Vodka som Lorenzo aldrig haft chans att få smaka på innan. Han torkade sig om munnen och smaskade runt lite med tungan i gommen, och kände en obeveklig smak av polkagris...

Adnan stod i receptionen medans Gunilla var borta, detta visste alla vid det här laget (Tja, förutom Lorenzo då), vad de inte visste var att han i ren panik och förvirring besvarade varje fråga eller nyfiket undrande som elever kom med med att fakturera dem ytterligare en gång, le lite tafatt och nicka förtroendeingivande.

Samtidigt hade CMD-eleven Tim börjat ångra att han valt att gå till skolan den dagen, den stora röda lysande näsan och hans renhorn var omöjliga att dölja och alla fnissade bakom hans rygg tycktes det. Alla utom HSF-eleven Simone som sällat sig till honom, med allt växande vitt tomteskägg på sina annars så välrakade kinder och haka.

De hade noterat att inga Teaterelever var ute och sprang idag (Trots att det var en tisdag!), men huruvidare det berodde på den allt mer märkbara kylan som täckte Svalöv, eller om det berodde på det hemska som hade hänt Gabriel bara några dagar innan, kunde ingen förutom de enigmatiska teaterlärarna svara på.

Lorenzo var påväg hem, rökandet och kaffedrickandet hade inte gett honom lika mycket som vanligt, då hans cigaretter var utbytta mot smällkarameller! (Han misstänkte ett spratt från en viss lärare som hade nämnt dessa produkter tidigt under året)

Han iakttog Nordhems gradvisa förvandling till Pepparkakshus, alltmedans Vaktis gjorde sitt bästa för att stävja situationen utan att för den delen lyckas. Lorenzo gick vidare mot Kvarngatan, med sina taktfasta steg i sina svarta converse, han tittade ned på dem och på sina svarta stuprörsjeans medans han gick. Så inne i sina egna tankar var han att han knappt märkte förvandlingen från converse till gröna tygskor, eller de slim-fittade jeansen till gröna tights. Han märkte inte ens nämnvärt hur hans öron blev spetsigare, hur han helt plötsligt fick en grön toppluva eller hur han krympte så han blev knappt mer än en meter hög.

Väl vid sin port upptäckte han dock, till sin fasa, att han knappt kunde nå upp till dörren! Han hade förvandlats till en tomtenisse, paniken övertog honom, och han rusade snabbt in i sin lägenhet för att överväga situationen och försöka göra något åt den.

Samtidigt kunde man se en mörk skugga i utkanten av Svalöv, som såg hur allting tedde sig. Han uppdaterade sin Facebookstatus med sin iPhone, och gick bort, bort mot lamorna...

Och om man hade varit där, med honom. Så hade man kunnat känna en markant och stark doft av glögg...

 

Av: Linnea Lundborg

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma.

Eleverna har festat på fridhems gård

Hårt under midnattstimma.

Vaktis vandrar sin tysta ban

Och snön lyser vit på lamor och barn

Snön lyser vit på taken

Endast Gullan i receptionen är vaken

---

Det var måndagsmorgon på Fridhem. Under natten hade ny snö fallit och lagt sig som en extra filt på det redan tjocka snötäcket. Eleverna gömde sig ännu under sina egna bolster och funderade, på studenters vis, på om det verkligen var värt att gå upp till ännu en i raden av kommunikationslektioner eller fotoredovisningar. De elever som över helgen tröttnat på att hålan de bodde i inte hade mer underhållning att erbjuda än lamor och dans i köken till ständigt samma spotifyspellistor, och åkt till Stockholm, Malmö eller, i musikeleven Elouises fall, Lund, återvände nu till skolan med bussen.

Det var svårt att gå i snön, och Eloise grämde sig över att hon inte ännu hade fixat ett bättre par skor än hennes Converse från 2005, som mer liknade en blandning av flipflop och säckväv. Men, tänkte hon, det var ju trots allt hennes lyckoskor. I dem hade hon både sett Esbjörn Svensson Trio precis innan dykolyckan, förlorat oskulden och haft på sig när hon sökte in på Fridhem. Den bästa dagen i mitt liv, tänkte hon medan hon genade mellan musik- och teaterhuset för att slänga av sin packning på sitt rum på Nordhem blå innan dagens ensemblespel skulle börja. Hon frös och skyndade på sina steg mot internatet, samt höll fodralet med trumpeten närmare sin kropp. Den fick inte bli kall, då skulle ljudkvalitén försämras och hennes egen intonation påverkas. Eloise rös till. Ett sådant öde. Hellre skulle hon offra sitt högra ben, eller sin pojkväns för den delen, än att inte kunna spela solot i O helga natt som hennes ensemble skulle fortsätta att jobba med idag. Helt upptagen av sina egna oroliga tankar, märkte hon inte de två skrivarna utanför blå, som båda stod och pekade mot huset med den handen som inte var upptagen av att hålla i muggen med hett, svart kaffe (förmodligen spetsat med konjaken som blivit över sen helgen).

 

Eloise tog fram sin nyckel för att låsa upp dörren - men märkte att det inte längre passade. Någon hade bytt ut låset under helgen. Istället för det vanliga, i metall från ASSA, satt det nu på samma plats ett lås av betydligt vitare material. Det såg nästan ut som... men nej, det kunde det ju inte vara. Eloise höjde handen för att ringa på ringklockan vid dörren - men även den hade blivit utbytt, mot en rad av färgglada runda... det såg nästan ut som Smarties? Eloise skakade på huvudet och kände på handtaget. Till hennes förvåning gick dörren upp, och hon gick in, något tveksammare än hon vanligtvis brukade. Men allt verkade normalt inne på blå, slamret från byggjobbarna hördes som vanligt tydligt och korridoren var kantad av damm från murbruket... Fast det såg betydligt brunare ut än vanligt. Och över allt, en skarp och omisskänlig lukt. Till doften av glögg, som eleverna vant sig vid och nu knappt kände, hade lukten av nybakade pepparkakor sällat sig. Eloise gick in på sitt nyrenoverade rum - och stelnade till i dörröppningen. Alla hennes saker var borta! De tre gitarrerna, den signerade Blues Brothers planschen, alla pärmarna med noter. Allt var utbytt. Till och med väggarna. Hon tvivlade en sekund på sin mentala hälsa. Kunde det vara en dröm? Hon slet upp trumpeten från fodralet. Det fanns bara ett sätt att bli säker på om hon faktiskt var vid medvetande. Och ja, direkt när hon kände det kalla munstycket mot sina Lypsyl-bestrukna läppar visste hon att det inte var en dröm. Av någon anledning, hade någon, eller något, under helgen byggt om hennes rum. Till ett pepparkakshus. Dansband, Lena Ph och fan och hans gessdur-skalor, svor Eloise tyst för sig själv. Sedan kände hon munstyckets lätta tryck mot sina läppar. Hon försökte stå emot, besanna sig. Men hennes fingrar hade redan börjat röra sig över instrumentets ventiler. Så gav hon efter för hennes inre Louis Armstrong. Eloise ensemble skulle vara tvungna att klara sig utan blåsare den dagen. I matsalen skulle hennes andel köttbullar förbli ouppäten. Men från Nordhem Blå (som medan dagen gick blev mer och mer brunt) hördes tydligt tonerna av O helga natt. Musikeleverna konstaterade att den gick i F.

 

Eftersom HSF - eleven Simone inte hade samma benägenhet att fastna i sitt eget skapande som kulturarna, hade hon efter insikten om att Nordhem Blå snart skulle kunna fungera utmärkt som dekor om teatereleverna ville spela Hans & Greta, snabbt sprungit ner till receptionen. Men Gunilla stod inte att finna. Bakom disken stod istället Adnan, men han hade varken några upplysningar om Nordhem eller var Gunilla befann sig. Han slussade vidare Simone till Per, som bad henne att prata med Lena, som sade att det var rektorns uppgift och inte hennes. Rektorn dök inte upp förrän efter lunch och hänvisade Simone till Liza. Efter att pratat med henne, och blivit skickad tillbaka till receptionen där Gunilla fortfarande inte fanns, gav Simone upp. Hon lutade sig mot handikapptoaletten - och hörde gråt där inifrån. Simone knackade på toalettdörren. När ingen svarade kände hon försiktigt på handtaget. Dörren var inte låst. Simone gläntade försiktigt på dörren. Där inne låg Gunilla på golvet i fosterställning, omgiven av fem flaskor Blossa Glögg och en nästan tom 75:a Vodka. Hennes glasögon var täckta av tårar, och på hennes huvud satt en tomtemössa. Vid åsynen av Simone spratt hon till, rusade upp och drog igen dörren med en smäll. Simone kunde höra hur dörren reglades, och hur gråten övergick i skrik som i grova ordalag förbannade skolans internetuppkoppling.

 

Simone skakade på huvudet och tittade mot receptionen. Det var bara två minuter kvar tills fikat stängde! Hon behövde koffein, nu! Simone började springa. Hon hann precis innanför dörrarna innan Robban låste. Tre koppar kaffe senare hade hon hunnit uppdatera sina klasskompisar om både Gunilla och Nordhems tillstånd. Själva kunde de upplysa henne om något nästan ännu mer fasansfullt. Systembolagets utbud hade minskat kraftigt. Det enda som nu fanns att tillgå var glögg och den nya Vodkasorten. Vodka Polka.

Av: Per Danielsson

Midvinternattens köld är hård
Stjärnorna gnistra och glimma.
Eleverna har festat på fridhems gård
Hårt under midnattstimma.
Vaktis vandrar sin tysta ban
Och snön lyser vit på lamor och barn
Snön lyser vit på taken
Endast Gullan i receptionen är vaken

---

Resumé: Gabriel ligger fortfarande nedfrusen. Simone har fått vitt skäggstubb. Nötallergikern och filmaren Tim fick en mandel i soppan och flydde i panik. Robban upptäckte att maten han lagar börjat smaksättas med julkryddor. Gunilla är inbjuden till en dejt i Teckomatorp med den mystiske J. Bock. Till hennes förfäran är hela hennes garderob utbytt till endast slitna tomteluvor. Allting börjar lukta glögg och julen närmar sig med stormande steg.

---

 

Tim rusade frustande mot Apoteket för att handla ny medicin. Hans steg klampade tyngre och tyngre för varje meter. Han hann med nöd och näppe över den stora vägen innan han fick blackout. Tim kollapsar, utan sin egen vetskap, i botten av trappan till Bowlinghallen. Hans näsa har hunnit bli röd och horn har börjat växa ur hans panna. Hans händer förvandlas sakta till hovar och en liten, liten svans har börjat ta sin form vid hans rumpa. Tim vaknade och märkte att han var på väg att förvandlas till ren.

 

Samtidigt steg Gunilla ut i vinterkylan med nervositeten som sällskap. Hon ställer sig vid busshållplatsen, klockan är precis 14:40. Precis i tid innan buss 230 stannar vid Brandmannagatan.

”Hoppas att han tycker om röda luvor,” tänkte hon och grävde efter sitt läppstift i handväskan.

 

När hon strök på läppstiftet smakade hon polkagris. Smaken försvann inte och tycktes sitta på hennes läppar. Hon tog en titt på läppstiftet och såg till sin förvåning att det förvandlats till en polkagriskäpp. Hon släppte polkagriskäppen i skräck och tog upp en liten, liten spegel. När hon tittade sig i den såg hon att hennes läppar var vit- och rödrandiga. Samtidigt anlände bussen och det fanns nu ingen återvändo för Gunillas dejt med herr J. Bock.

 

Gunilla sätter sig långt bak i bussen och tittar ut över de ödsliga och igenfrostade åkermarkerna. Plötsligt ser hon hur en påklädd ren med röd mule springer bredvid bussen. Gunilla blinkade, kliade i sina ögon och tittade igen. Hon hade svårt att tro det var sant.

”Hur i hela friden? Är det där en påklädd ren? Nej, jag tror jag blir galen. Först tomteluvorna och nu detta.” sa hon tyst för sig själv och kände en svag doft av glögg.

 

Gunilla anlände till Teckomatorp och klockan var prick 14:52. Hon visste att det bara fanns ett fik i Teckomatorp. ”Traktens Mat”, precis vid stationen, bara några tiotal meter från busshållplatsen. Hon gick mot dörren och kände hur nervositeten växte. Hon stannade till en stund för att ta ett djupt andetag.

Hon tog tag i handtaget till fiket. Dörren öppnades inte och såg öppettiderna. Skylten sa att fiket bara var öppet till klockan 14:00. En katastrof för hela dejten. Det fanns inget annat fik i Teckomatorp och efter tjugo minuter ute i kylan bestämde sig Gunilla för att ta bussen tillbaka till Svalöv då hon inte sett skymten av sin dejt. Hon försökte ta av sig den fåniga luvan men satt som klister på hennes huvud.

 

På kvällen låg Tim i sin säng i sitt rum på Nordhem Brun. Han hade till viss del blivit människa igen, men hade fortfarande stora horn i pannan, hårig kropp och en röd näsa.

Av: Karin Olsson

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma.

Eleverna har festat på fridhems gård

Hårt under midnattstimma.

Vaktis vandrar sin tysta ban

Och snön lyser vit på lamor och barn

Snön lyser vit på taken

Endast Gullan i receptionen är vaken

---

Resumé: Teatereleven Gabriel chockade Fridhem genom att hux flux påträffas medvetslös och nedfrusen utanför Västhem. Gunilla i receptionen verkar alltmer försumma sina arbetsuppgifter till förmån för facebookchattande med en mystisk svalövsbo. Skarp glöggdoft utan synbar källa sprids i matsalen samtidigt som HSF-eleven Simone till sin fasa noterar små vita hårstrån på sin haka. Är det de vansinniga morgonuppvärmningarna som orsakat teaterelevens skendöd? Hålls det sexiga glöggpartyn i lönndom? Håller Gunilla fullkomligt på att ”tappa det” och uppvisar HSF:aren månntro symtom på ett begynnande… Skägg?

 

---

 

Det var lunchrast. Skolbespisningen bjöd på ärtsoppa och runt ett bord satt ett gäng filmelever och namedroppade polska 60-talsregissörer i fridfullt samförstånd.

– Men vad fan! utbrast plötsligt filmaren Sofia. – Det är en mandel i min soppa.

– I min med! sa hennes bordsgranne Tim. – Jag är tokallergisk, hallå! Hallå hjälp! Min inhalator, i väskan, fort!

Sofia räckte honom väskan och han fick upp fodralet, men där låg inte inhalatorn utan en smällkaramell med ett leende äppelkindat tomteansikte på.

– What the…!

Tim rusade ut i snön i panik och försvann bort mellan husen.

­– Sjukt, sa Sofia.

– Sjukt bra material! sa klasskompisen Alfred och packade nöjt ner sin kamera. – Jag fick allt på film.

 

– Vad är det för ett jävla liv? Robban klev irriterat fram till bordet och stannade med barsk min och händerna i sidorna.

– Det är inte bara en skolmatsal det här, ska jag tala om för er, det är även en restaurang. Här bespisas höga tjänstemän från kommunen. Här har självaste Ilmar Reepalu inmundigat en gratäng en gång. Blomkål och västerbottenost. Därefter en tropisk kompott. Så lite hyfs om man får be!

– Det är mandlar i soppan! sa filmarna.

– Vad säger ni… Robban ryckte åt sig en tallrik och rörde runt i den. – Det var som själva... Mandel, pomerans och… Nejlika!

– Tim fick spel, han tål inte mandel. Hur många ska behöva stryka med här egentligen innan nån tar tag i det här?

– Jag ska ordna upp det här, sa Robban och började hetsigt samla ihop alla tallrikar. – Ut allihopa. Ut säger jag!

Matsalen tömdes på folk. Kvar var bara kökspersonalen och en nästan kvävande glöggdoft.

 

I receptionen var det tomt. Gunilla hade inte besvärat sig med att komma till jobbet idag. En titt på hennes facebooksida skvallrade om en närmast sjuklig aktivitet. I huvudsak rörde det sig om konversationer med någon vid namn J. Bock och mystiska statusuppdateringar i stil med ”Tänker på dig” följt av ett digitalt hjärta.

 

Gunilla satt hemma i sin soffa och kollade håglöst sin e-mail. Hennes inkorg svämmade över av mail från oroade elever som ville ha svar på frågor av administrativ art.

– Det får vänta tills imorgon, suckade hon med ett litet leende och loggade återigen in på facebook. Hon hajade till när hon såg det senaste meddelandet från herr Bock:

”Vad sägs om en fika inne i Teckis imorgon? Kram, din Bock.”

– Han vill gå på dejt! I Teckomatorp! Imorgon! Herregud, vad ska jag ha på mig?

 

Gunilla flög upp från soffan, rusade fram till garderoben och öppnade den för att sekunden därpå stelna till av skräck. Det var en fasansfull syn som vällde mot henne inifrån garderobens mörker. Alla hennes kläder var borta och på de prydligt färgkoordinerade galgarna hängde istället sju uppfläkta knyten, röda, trådiga, till synes brutalt misshandlade. Trots deras sargade tillstånd såg Gunilla vad det var. Det var toppluvor. De hängde slappt och livlöst med gapande öppningar. Gunilla tog ett steg bakåt och svalde en kväljning.

 

Hade hon inte varit så ifrån sig av skräck, hade inte hennes ögon varit blinda av förtvivlan och hennes hörsel bedövad av äckel, då hade Gunilla kunnat se hur en mörk skugga svepte förbi hennes fönster. Då hade hon kunnat höra den svaga dragspelsmusiken och en hes röst som nynnade Åh denna natt, denna härliga natt, som vi kallar Bella Notte. Se vilken syn, alla stjärnor i skyn, denna ljuva Bella Notte. Och hade hon i denna stund varit vid sina luktorgans fulla bruk hade hon kunnat känna en svag svag doft av… Glögg.

Av: Mette Mjöberg

   Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma.
 eleverna  har festat på fridhems gård
 hårt under midnattstimma.
 Vaktis vandrar sin tysta ban,
 och snön lyser vit på lamor och barn,
 snön lyser vit på taken.
 Endast Gullan i receptionen är vaken.

Fridhems folkhögskola låg tyst och öde. Gullan hade precis tagit sig en kopp rykande kaffe och njöt i fulla drag av tystnaden i receptionen. Hon passade på att ge sig själv lite egentid och kollade sin facebook. Hon hade dagen före skaffat en ny profilbild och var mycket nöjd med den. Hon upptäckte till sin stora förtjusning att hon fått en ny vänförfrågan… från en svalövsbo.  Gullan såg sig hastigt omkring, för att försäkra sig om att hon var ensam. Hon lutade sig fram mot datorskärmen och studerade noggrant bilden på mannen. Hade de inte träffats? Hon tyckte att hon kände igen honom, men kunde inte placera honom. Även hans namn klingade ytterst välbekant.

Ännu sov alla elever tungt och snön hade lagt sig likt ett täcke av risgrynsgröt över skolan och Musikhuset stack upp likt en mandel. Om någon vid denna tidpunkt mot all förmodan skulle varit vaken, så skulle denna någon noterat att en mörkklädd man närmade sig skolan med snubblande steg.

Han andades rossligt och snön knarrade oroväckande under hans fötter. Mannen var högröd i ansiktet och svetten pärlade sig på hans panna. Panikslagen snubblade han fram och använde sina sista krafter till att öka farten ytterligare. Men några minuter senare kunde man se honom ta stöd mot västhems väggar. Han famlade sig långsamt fram längst med väggen och höll sig för bröstet.

Om han haft några krafter kvar skulle man antagligen hört honom skrika på hjälp. Istället kunde man se hur benen vek sig under honom och hur han föll handlöst ned i den djupa snön. Om någon mot all förmodan skulle varit vaken vid denna tidpunkt och sett vad som hänt (och låtit bli att ingripa på grund av bakfylla eller ren lathet) skulle denna någon snart inse att… mannen inte reste sig upp utan förblev liggandes i den kalla snön.

Undertiden började eleverna vakna till liv och överallt tändes lampor på skolan. Gullan gick omkring med ett mycket hemlighetsfullt leende på läpparna och stämningen var ovanligt trevlig. I köket  skulle Robban och hans kökscrew börja förbereda inför dagens matlagning.  Robban som var en mycket observant man noterade därför på direkten att någonting inte stämde denna morgon. Sedan kände han doften. Doften  av… GLÖGG. Någon eller något måste ha tagit sig in i köket under natten och haft någon form av glöggparty eller något annat skandalöst. Doften av glögg spred sig snabbt ut i matsalen. Robban såg sig omkring och studerade sina medarbetare. Han skulle nog se till att det var sista gången som någon tog sig friheter i hans kök.

Den lugna stämningen i matsalen upphörde då det kom ett skrik utifrån. Robban och kökspersonalen kastades sig mot fönstret. Skriet kom ifrån…. VÄSTHEM!

– Hvad fan laver de, utbrast Laila och slet av sig sitt förkläde.

Alla pulsade genom snön mot Västhem där det redan hade hunnits samlas en stor folkklunga.

– Han bara låg här, jag såg något svart i snön, det var Vincent från målarlinjen som chockat stod bredvid den mörklädda mannen i snön. Mannen låg på mage med ansiktet djup nedborrat i snön.

– Herregud, jag trodde det var katten. Jag trodde det var katten och sen såg jag att det var... att det var en människa, ylade Leo och bakade bakåt.

– Hold so keft, utbrast Laila och tryckte sig fram.

– Men vänd honom om för guds skull. Vem är det?  Hur länge har han legat här? Lever han? utbrast Robban som tillsammans med Laila drog upp kroppen. Kroppen var stelfrusen och när de lyckats vända den var det ingen tvekan om vem det var. Alla drog efter andan. Det var…. teatereleven Gabriel. Det var omöjligt att inte känna igen hans svarta mjukisdress.


Alla började prata i mun på varandra, förfärade över synen av Gabriels kropp. Alla med olika teorier om vad som hänt. Fotoeleven David trängde sig fram och knäppte bild efter bild på Gabriel stelfrusna kropp.

– Men håll käften, röt musikeleven Eloise som varit tyst en ovanligt lång stund. Förstår ni inte? Fattar ni inte vad som håller på att hända? De joggar ihjäl sig. Teatereleverna joggar ihjäl sig. De är de här jävla joggingturerna varje tisdag. Det har gått för långt den här gången. Det har urartat!

– Vänta, jag tror han lever. Blinkade han inte till? Gjorde han inte det? Kalla hit skolsköterskan, ropade David som låg ned i snön och tog extrema närbilder. Alla andra böjde sig ned och såg att Gabriel faktiskt blinkade till lite med ena ögat.

Om Fridhem nu skulle haft en skolsköterska skulle så klart hon blivit tillkallad på direkten. Men eftersom så inte var fallet så fick man tillsammans hjälpas åt att bära bort Gabriel till Vårdcentralen, där han fick stanna för att tina upp och återhämta sig. Hans läppar var förfrysta och det var därför omöjligt att få någon form av förklaring från honom.  Han lämnades där tillsvidare för vård och folkklungan började traska tillbaka mot Fridhem. Redan några meter från skolan kände man en stark doft av…glögg.